'

Jag kan inte andas. Jag får panik, men snabbt inser jag att det inte gör något. För det har hänt många gånger förut och jag kommer nog snart att bli van. Jag är verkligen inte stark längre. Jag gråter för ingenting. Eller det kanske är allt & inget. För jo, allt har en anledning. Jag faller ihop och orkar inte resa mig upp igen. Mina krafter är för få för att kunna stå på egna ben. Jag orkar ingenting längre. Det gör jag verkligen inte. Om gud tar sina finaste änglar först så måste nog jag bli tagen sist. Jag måste nog bli lämnad kvar här på jorden i all evighet helt ensam. Eller ensam är jag nog redan. För jag duger inte åt nånting. Det måste vara nåt fel på mig. Jag är inte värd att leva. Det är jag verkligen inte. Finns så många bra människor som redan har kommit till himlen och det är orättvist. Det vore vara jag. Jag är frivillig och byter gärna plats med någon. Jag orkar bokstavligen inte mer. Det är nog som folk säger. Att jag helt kass och värdelös. Alla kan inte ha fel.. Ellerhur?